Men jag vill verkligen inte till jobbet. Jag VILL INTE...

Så jag stannar hemma idag. Eller nej, det är bara att skjuta på det jobbiga för jobbet är mitt jobb "tills vidare". Så om jag är hemma så måste jag ju ändå gå dit förr eller senare.

Och ja, jo, jag har sagt att jag ska ge det ett år. Det året har snart gått och jag har faktiskt hållt ögonen öppna för andra jobb , sökt en del och till och med varit på intervju...

Igår skickade jag en ansökan igen. Jag hoppas, hoppas...Jag tror inte mina chanser är noll men jag tror inte heller att jag är glasklar på tjänsten. Vi får se.

Tills vidare har jag en tillfällig lösning jag hoppas på. Men den lösningen innebär inte att jag slipper dagens jobb, bara att jag kanske kan få vara på en annan enhet då och då om jag får möjlighet att gå brevid där ett tag först. Det har varit på tal om det innan men sen har det inte blivit av, det kommer ju alltid något annan emellan.

Jag är inte sjuk. Alltså ska jag gå till jobbet, så är det vare sig jag vill eller inte.

Jag är tacksam över att jag har ett jobb, men lika stor som min tacksamhet är över det är min önskan om att känna lugn och en glädje när jag tänker på det jobb jag är tacksam över. Det är längesedan jag kände så.

Det råde dessutom kaos i min hjärna. Allt är som vanligt men samtidigt så går vi och förbereder inför den där operationen och det som kanske kommer sen...Eller det som kommer sen. Vi vet bara inte hur det blir. Rädsla och ovisshet där blandas med det jag känner inför jobbet. Vardagspusslet är i vanliga fall inte helt enkelt att lägga och nu är det ännu mera förvirrat och oroligt.

Jag drömmer mardrömmar, vaknar tidigt med en tung känsla av ledsenhet och uppgivenhet. Tankar kommer, jag kan inte somna om. Det är svårt att koncentrera sig.

Jag vill inte beklaga mig. Inte "tyck synd mig". Jag vet att för många, många så går det bra ändå. Cancer är inte obotlig på samma vis som det var förr i tiden. Det finns dom som dör av det men det finns också dom som lever vidare och får ett långt liv efter. Men just nu vet vi inte så mycket. De kommande åren kommer vi inte heller att vet.

Ingenting känns roligt eller förväntansfullt. Jag gör för att jag måste. Jag försöker tänka på saker jag tycker är kul men känner ingen lust. Att läsa, pyssla, fundera på jul och vad som ska göras inför det, att titta på de få favoritprogram som jag har. Nä, inget är kul och det mesta känns som måste, måste, en kamp i en tung uppförsbacke.

Att kunna sjukskriva sig eller vara hemma med barnen om de är sjuka är en otroligt bra och fin förmån vi har i det här landet. Jag ska inte missbruka den. Jag är frisk och likaså mina barn så idag ska jag gå till jobbet vare sig jag vill eller inte.

Har under några veckors tid känt mig lite lätt förvirrad. Glömmer saker och har svårt att hålla många saker i huvudet. Blir jättestressad över småsaker. Jag tror själv att det beror på att det är mycket tankar och funderingar just nu när det gäller "allt"... 

Framför allt märks det på jobbet där det ju redan är stressigt. Det jobbiga är att jag "lyckas" klanta till det inför samma personer hela tiden...eller ställer frågor om saker jag faktiskt borde kunna (och nog kan när jag inte är så stressad, men just då kan jag liksom inte tänka klart och vill bara ha en bekräftelse på att jag tänker rätt).

Saken är den att flera faktiskt nog tycker jag är en aning "dum" i huvudet. Ja, jag vet, det är jättesvårt att veta hur andra ser på en utifrån men min känsla är den.

Igår gjorde jag dock något jag tyckte var rätt...och egentligen finns det stöd för mitt handlande i vissa dokument som finns på jobbet, men flera kollegor ifrågasatte mitt handlande. Kan nu inte gå in på detaljer här men det hela gick ut på att jag inte borde ha gått den väg i ärendet som jag gjorde utan jag borde ha fattat beslut själv, alternativt pratat med mina kollegor som inte såg på saken så som jag gjorde. Det handlade om att den yrkesroll jag har (eller inte har då enligt vissa) ska vara självständig.

Jag hade inte några bra argument. Jag förstod vad dom menade men hade inte för avsikt att gå bakom ryggen på någon (dom) och inte heller att göra något "onödigt". Jag gjorde bara så som jag trodde/tyckte var rätt utifrån min kunskap och de riktlinjer jag hade i minnet. När jag blir påhoppad utan att vara förberedd har jag ofta svårt att argumentera för min sak. Jag behöver en stund innan jag kan förklara hur jag tänker. Jag är också öppen för att lyssna på hur andra tycker och att flera saker kan vara rätt eller att man kan ha olika synsätt...

Jag känner mig så otroligt ledsen. Det kändes som att jag hade de där personerna emot mig och de inte bara hoppade på mig, de trampade ner mig också...

Jag vill aldrig mer gå tillbaks till det där stället men jag vet ju också att på måndag kommer jag att göra det...med en stor klump i magen.

Det är fem år sedan den där dagen. Det där återbesöket efter operationen av den förstorade sköldkörteln. Halva var borttagen. Ultraljud och biopsier före operationen hade inte visat något som kunde tyda på ens en misstanke om att det skulle vara något malignt. Läkaren som skulle operarade sa till och med före operationen att det ÄR inget malignt... Uttalar man dessa ord som läkare så är man ganska säker på sin sak. Så där satt jag helt i onödan tyckte jag. Vad skulle jag med ett återbesök till ? Det kändes mest krångligt att åka ifrån jobbet en stund och dessutom kostade det ju 300 kr. Jag hade ju dessutom kollat blodprovsvaren och visste att jag inte skulle behöva äta någon medcin.

Men när läkaren kom in och började prata så frågar han hur jag mår. Bara bra säger jag. Sen säger han något väldigt oväntat och underligt. Han säger att de mycket oväntat hittade en malign tumör i sköldkörteln de operarade bort. Jag minns att jag svarade något i stil med "ja, det var ju mycket oväntat". Mycket ovänatat och underligt. En känsla av att overklighet.

Nu har det då gott fem år. Inget som har tytt på något återfall har hittats och efter en slutlig test /provoation så blev jag i onsdags mer eller mindre friskförklarad. Nu är det "bara" lite medicin som ska justeras i dos och så kan vårdcentralen ta över det hela. Bra, härligt, fint...

Två dagar senare så är det min kära makes tur att få ett besked. Ett besked som vi hade anat oss till. Ett cancerbesked. Livet är nu en väntan på operation. Sen blir det en väntan på besked om hur illa det är, om vidare behandling ska göras och nä...jag orkar inte tänka fullt ut på hur det kan gå. Någonstans hoppas och vill jag tro att det ska gå bra, att det inte ska vara så illa och att det ska räcka med en operation som går komplikationsfritt och sen är det över och kommer inte tillbaka...Kommer aldrig tillbaka.

Men någonstans där i bakhuvudet svischar andra tankar förbi, jag vet och jag är så rädd

Marken gungar under våra fötter.

F*ck cancer !

Man kan inte tvinga någon att känna på ett visst vis. Möjligen kan man påverka. Det gäller kärlek såväl som vänskap.

Det kan svaja ibland, komma och gå, vare mer intensivt en period för att sen lugna ner sig men när grunden ändå finns där så spelar det inte så stor roll.

Kärlek såväl som vänskap kan växa sig stark, det är jag också helt övertygad om. Den kan också växa åt olika håll för att sakta glida ut till en obefintlighet.

Egentligen är det inget problem så länge känslan är ömsesidig. Problemet blir när den ena vill mycket mer än den andra...eller när den ena inte alls vill längre.

Det är en del av livet. Relationer kommer och går. En del blir långvariga, ja, kanske livslånga. En del uppbrott blir smärtsamma, andra blir befriande.

Kärleken, som vid varje kris i livet sätts på prov, har vuxit sig stark. Den finns där och är något helt annat än den där sköra tråd som den nog en gång var. Ibland sätts ju allt på prov men kärleken är verkligen i med och motgång. Den ÄR och jag vet inte vad jag skulle vara utan den. Visst kan jag ibland längta efter ensamheten som den ensamvarg jag innerst inne är. Men det handlar mer om en dröm där jag har mitt lilla hus, där bara mina saker är, där jag bestämmer helt och och hållet och där nära och kära kommer på besök. Det handlar inte om någon längtan efter en annan mans kärlek eller en ny relation. Det handlar bara om en stunds längtan efter att få vara lite själv, inte ensam som i ordet ensam.

Vänskap. Det fanns en fin, långvarig vänskap som plötsligt fick sitt slut och det var jag som stjälpte den över kanten. Vänskapen hade kanske inte varit så nära och så djup åren innan slutet men den fanns där. Det var vad jag trodde...

Eller ville jag bara tro att den fortfarande var stark och ömsesidig  ? J

Jag har försökt accepter att den inte finns längre. Det gör ont och jag saknar den. Jag saknar helt enkelt min vän. Men jag vet ju att den andra också måste känna så. Jag har trevande försökt närma mig igen men jag förstår ju att den andra inte vill. Jag är bara en ytlig bekantskap. En från "förr" som inte betyder något i dagsläget.

Jag förstår och även om det är frestande att försöka närma sig om och om igen så leder tjat ingenstans. Jag har nog blundat för att mina närmanden har varit totalt obesvarade. Från en hövlig nivå till ingenting.  Det gör bara mer ont att försöka och det tjänar liksom ingenting till.

Det ha redan gått några år sedan det hela hände men det gör mig fortfarande ledsen. Jag önskar att det inte hade blivit så som det blev. Kanske hade vänskapen runnit ut i sanden ändå. Jag vet inte. Det hade kanske ändå varit mindre smärtsamt och jag kan inte låta bli att sakna även om jag tror mig veta att jag inte är ett endaste dugg saknad..

Kärlek och vänskap- man är två om det

Vi har sagt att vi ska försöka, egentligen ända sedan tidigt i våras, men sen går tiden så snabbt och vips så är det snart slut på det stora nöjesfältets säsong. Bor man som vi, dvs. 20-25 min ifrån, så är det ju inget man behöver planera långt i förväg men risken finns också att det liksom inte blir av. De har ändå funnits någon slags planering i det hela då det ju är ett faktum att det är mindre besökare när det inte är högsäsong och vi därför har tänkt att besöket får bli tidig vår eller "när skolan ha börjat".

Förra veckan konstaterade jag att det fanns en enda dag då vi skulle kunna åka dit om vi nu skulle dit i år och det var gårdagen. Med tanke på att vi alltid tycks bli sjuka om vi ska göra något kul så höll vi det hela som en "lös plan" och berättade inget för barnen. Sent i lördags kväll satte jag och min kära make oss och kollade igenom priser, åkpass och vad som skulle kunna bli billigast , eller ska vi säga mest privärt då ju inget är billigt i sånna här sammanhang. Vi kollade väderprognos och kunde konstatera att regnkläder nog skulle vara helt rätt med de utlovade skurarna.

Söndag morgon vaknade alla och tycktes otroligt nog må bra ! När vi åt en sen frukost (för attt vi skulle slippa äta direkt när vi kom dit) så berättade jag om vår plan. Barnen blev helt euforiska. De hade nog gett upp hoppet om ett besök iår . Givetvis kunde de knappt få i sig någon mat då de liksom var för uppspelta och nästan mådde lite illa...Typiskt då jag ju hade planerat att vi skulle äta en rejäl frukost.

Nåväl, vi kom iväg och lyckades med bedriften att faktiskt nästan vara där när de öppnade...eller en halvtimme efter men det är godkänt. Där var vi sen tills de stängde. Det blev 8,5 timme av åkande och roligheter. Det var inga köer i stort sett. Max 15 minuter vid något tillfälle. De flesta gånger bara några minuters väntan om ens det- bara att springa runt och hoppa på igen. Vi lyckades dela upp oss på ett bra sätt och vissa saker kunde de större barnen åka själva. Vi behövde inte ha med någon vagn att släpa på heller då lilla L faktiskt orkar gå nu (vi fick ju tänka oss för och vila oft) och barnen ställde upp för varandra, kom överens och kompromissade. Både jag och kära maken hade också riktigt kul. Jag är ju lite fegare så jag åkte nog mest med L och L som inte vågar , eller får, åka de mer fartfyllda attraktionerna. Maken och stora killen åkte några saker som inte jag vågar och maken åkte ett par attraktioner som ingen av oss andra ville/vågade...

Det var lagom varmt, solen sken till och från, det kom några droppar regn men inte mer.

Jag tänkte faktiskt flera gånger att det var så enkelt även de stunder då jag var själv med alla fyra. Det är faktiskt en helt ny känsla. De stunder när maken åkte de där läskiga attraktionerna och vi andra passde på att åka något annat. Det var liksom bara kul ! Det blev också så tydligt att de har blivit större och klarar att ta ansvar på ett helt annat vis.

Det blev en dag som faktiskt var glädje från början till slut. Det är väldigt längesedan vi hade en sån dag tillsammans hela familjen. En dag då ALLA har kul tillsammans. För det var faktiskt så det var. ALLA ...

Det var en trött skara som kom hem och fick slänga i sig lite mat och sen stupa i säng. Egentligen alldeles försent då klockan närmade sig 21.30 och det var skola idag.

Att sen lilla L vaknade inatt med 39 graders feber och inte mår bra idag gör liksom mig bara ännu mera tacksam över att vi fick vara friska och lyclkliga igår.

Det är en dag som gav mig ett fint minne med en varm, mjuk, lycklig känsla.

Ett minne att spara och vårda ömt.

En av killarna berättade att de i går hade fått rita det de villa jobba med när de blev stora. Och vad hade då han ritat ? Jo, två saker. En glassbil och skadade smådjur.

På ett vis förvånar det mig lite. Jag är förvånad över att han fortfarande håller fast vid att han vill köra glassbil. Det har han sagt under två års tid. Det är inget han pratar om men frågar jag så är det glassbilschaffis som gäller. Att han har lagt till att han vill ta hand om skadade djur och rädda dom, inte som veterinär utan mer som djurskötare, är väl egentligen inte heller förvånande. Han värnar om alla små, djur som barn (undantag är myror som han ogillar skarpt). Han har räddat ett flertal näbbmöss från en säker död när vår katt lekt med dom. Han har också försökt rehabilitera grodor och andra kryp.

Det ska bli spännande att se var han hamnar så småningom. 

Jag minns så väl när jag var 11 år. På skolgården delades inbjudan ut till fredagens party. Jag såg hur inbjudningslapparna började ta slut i högen. Jag hade inte ännu inte fått någon och kände mig allmera ledsen. Jag älskade att gå på dessa partyn (typ disco hemma hos någon). När det var en lapp kvar så började A och A, som var de som skulla ha partyt, tissla och tassla. Sen kom de fram till mig och gav mig en inbjudan...Nu stod det inte mitt namn på den utan G:s namn, en tjej som ALDRIG gick på dessa partyn men jag fick den. A och A förklarade att de ville bjuda ett jämnt antal par och eftersom det var tre tjejer mer än killar  i klassen så blev det ju tre tjejer som inte blev bjudna...men nu var ju G sjuk och hon brukade ju ändå inte komma så de gav den till mig istället för att jag såg så ledsen ut.

Konstigt nog så blev jag bara glad. Eller var det den enda känslan jag hade då ? Det är iallafall så jag mins det. Det var ett kul party precis som det brukade vara. Någar jämna par blev det dock inte eftersom det inte bara var vissa tjejer utan också vissa killar som inte hade kommit på hur kul det var med sånna tillställningar.

Igår ringde en mamma till en av killarnas klasskompis. Det var så att de hade fått ett återbud till det kalas de skulle ha idag och undrade nu om min lille kille ville komma... Visst ville han. Han blev jätteglad. Själv vet jag inte vad jag ska tycka och känna. Jag förstår ju att det inte rör sig om ett stort kalas då de ska iväg på en aktivitet. Jag förstår ju också att de inte kunde eller hade bjudit alla utom mitt barn. Kanske är det till och med så att killen som fyller år kanske hade velat bjuda min kille men inte fick då de ändå var tvungna att begränsa antalet och därför blev glad att han nu kunde det pga återbudet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka " jaha, då duger det"...

Nu tänker jag att det förmodligen var exakt så min mamma tänkte när jag kom hem stålandes lycklig över att ha fått en inbjudan trots allt även om det nu inte var mitt namn på den och det inte var tänkt så från början.

Min önskan är att han har riktigt kul och inte alls tänker i de banor som jag gör. För just nu så spelar det faktiskt ingen roll varför eller hur han blev bjuden. Han är där och han är (var i allafall när han åkte) glad.

Vissa dagar börjar så där läskigt motigt att man känner sig rädd för vad som ska hända härnäst. Nu var det väl egentligen bara småsaker men många...Typ utspillt vattenglas, glömd gympapåse trots påminnels att ta med den, viktigt papper som låg på bordet igår var spårlöst försvunnet, likaså laddare till datorn, inställd fotografering på förskolan, någon liten som klippt sin lugg själv...osv.

Men det var tillräckligt för att jag skulle börjar fundera på vad denna dag kommer att ge i form av motgångar.

När man sen tittar på det i backspegeln så var det ju ändå inte så farligt. Det viktiga pappret hittades när jag letade efter laddaren som också hittades. Fotografering är väl inte hela världen och det går nog att liksom kamma över den "självklippta" delen av luggen så att det blir en ok snedlugg. Gympapåsen åkte jag faktiskt iväg till skolan med. Kanske kan man tycka att man får stå sitt kast men jag tror också att den det gällde ändå lärde sig något av det för han blev mycket ledsen när han kom på att han hade glömt den.

En underbart god kopp kaffe och ett positivt besked angående en önskad ledighet nästa vecka (dock en ledighet pga en anhörigs sjukbesök- så orsaken är ju inte så kul) blev utan problem beviljat så egentligen har förmiddagen kanske inte varit SÅ motig ändå om man summerar positivt och negativ.

Nu önskar jag bara en fortsatt ok dag. Det är många uppdrag kvar att utföra. Precis som alltid när det är en "jobbledig" dag.