Det jag drömmer om nätterna är inte särskillt svårtolkat men det ger mig tankar och känslor som dröjer kvar långt in på dagen. Det jag drömmer är det jag inte vågar tänka när jag är vaken. Så enkelt är det. Frågan är bara vad jag ska göra med det hela, hur jag ska lägga känslor till rätta, göra de val jag kanske måste göra för att få mera lung inombords. Kanske bara acceptera det jag känner, lägga gårdagen på plats bakom mig och låta den vara där, blicka framåt och fullt accepter att det alltid kommer att finnas många saker som vi inte kan styra över.

Jag är inget stort "fan" av mumintrollet & Co men muminmamman (tror jag) sa något i stil med "Jag vet att närsom helst kan vad som helst hända, därför är jag fullständigt lugn". Det första är så sant, så sant. Att kunna känna lugn inför det faktum är dock inte så lätt även om det är dit jag strävar. Först då tror jag att det där lugnet inombords kommer att infinna sig.

Livet i övrigt då ? Tja, med en man som är hyfast pigg vissa dagar och andra dagar helt slut, ha ont och då också sängliggande så ser ju ledigheten ut som den gör. Det finns dagar som är små guldkorn men några stora semesterresor med dagslånga besök har vi inte avverkat. Jag kan erkänna att jag inte hade med detta i beräkningarna. Egentligen visste jag ju att det nog skulle bli så här men jag ville ju så väldigt gärna att allt skulle bli "som vanligt" bara behandlingen avslutats. Naivt ! Livet kommer aldrig att bli som vanligt, det kommer alltid att påverka. En stor del av den fysiska funktionen men också mentalt. Vi får se. 

Jag känner mig besviken och lite ledsen. Så klart handlar det om barnen och det vi (jag) ändå hade hoppats kunna hitta på med dom. Eller rättare sagt, det jag hade hoppats att vi som familj skulle kunna göra. 

Men så är livet och vi har ju också haft små stunder som har varit riktigt mysiga och fina. 

Och vad händer sen då ? Hur blir livet ? Och det är svårt att inte känna en stor oro inför den röntgen som kommer framåt hösten då det kanske kan visa sig om det ändå finns en spridning, metastaser...

Livet är föränderligt och vi vet egenligen aldrig, aldrig säkert vart det är på väg... En skrämmande tanke men kanske också lite tröstande för ibland finns bot och lindring där som vi inte kunde se och vägen bär av åt ett håll vi inte hade kunnat ana...

Trygghet och rädsla - att inte veta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet rullar på. Som vanligt går det i en rasande fart och svänger hit och dit. Bra och hoppfulla dagar blandas med skitdagar där uppförsbackarna känns omöjliga att ta sig uppför. Ändå så gör jag det. Ibland åker jag av vägen, gråter en skvätt och ge...

Jag tror att alla kan vi bidra på olika vis för att göra världen lite bättre. Vad man väljer och har förmåga att göra är nog väldigt olika och så måste det få vara. Jag tror på frivillighet. Det som fungerar under en period i livet kanske inte funger...

I börjar av veckan var jag och lilla L med maken när han skulle få sin behandling. Det är ganska odramatisk. En droppåse hängs upp och kopplas på och då ligger han där i ca 3 timmar. Men jag har länge tänkt att barnen ändå skulle få se just detta och...

Livet rullar på. Vissa dagar/perioder är bättre än andra. Det blir ljusar och ljusare. Iallfall utomhus och visst hjälper det lite. Iallafall när det gäller orken att ta tag i saker. Städa ut, rensa, försöka komma framåt även om det är jag som måste ...

Jag tycker att både grått och vitt hår är väldigt vackert. Jag tänker ofta på min farmor näst intill kritvita, tjocka hår och hur jag, när jag var liten, faktiskt önskade mig ett sådant hår...mitt var ju gult och inte alls fint jämförelsevis. Allte...