Men alltså, jag vet inte, jag orkar inte. Eller det gör jag ju för att jag måste men jag vet inte, kan inte så någon utväg. Det finns liksom ingen bättring. In en sväng på akuten över dagen i fredags , hem igen några timmar senare. Det var nästan som att jag hoppades att han skulle bli kvar där över helgen och sen komma hem fixad och nästan som vanligt. Eller iallafall mycket bättre. Men så blev det inte. De hittade inget direkt fel förutom att inget är bra men oförändrat liksom. Det jobbiga är att det inte tycks finnas någon riktigt utväg. De vet inte var de ska göra, eller ?  Jag orkar inte, han orkar nog inte heller så länge till. Vad kan vi och vad ska vi göra ? Vi gör ju allt vi kan. En halv dag så kan jag tycka att nu är han bättre...för att det sen visare sig att han inte alls mår bra och blir helt utslagen resten av dygnet. Det påverkar barnen också. Vi är inga bra vuxna. Vi borde vara så tacksamma och uppskatta varje sekund vi ha varandra men istället råder oharmoni, brist på tålamod och två vuxna vars hurmör är labilt och det är väl barnens också som visar sin oro på sitt vis.

Så hjälp, hjälp någon...

Berätta för oss att det kommer att gå bra, att vi kommer att orka och att vi kommer ur det här som en stärkt familj och framför allt som en HEL familj på 6 personer, inte 5...

Orka !

 

Petra

21 december 2014 19:44

Åh, jag tycker så fruktansvärt synd om er! Tänker jämt på er när jag gnäller över vår evighetsförkylning, som ju är en löjlig bagatell i jämförelse. Du har ju inte riktigt skrivit vad som hänt din man, men jag förstår ju att det är allvarligt! Jag hoppas verkligen ni kan få hjälp och avlastning! Och framför allt att han mår bättre snart! Stor kram!

http://petraiordochbild.wordpress.com

Mamman

21 december 2014 19:56

Man kan ju alltid jämföra och i jämförelse så är en förkylning en bagatell...men allt har ju med sammanhanget att gör och en långdragen förkylning är nog så jobbig i sig. Det var för visso en cancertumör som skulle opereras bort och tjocktarmen skulle i stort sett tas bort men det skulle ändå vara en ganska enkel operation med de goda förutsättningar som fanns (ålder, god kondition osv.). Hemgång efter 4-5 dagar, medicin som stoppar diarrén som ju blir när tjocktarmen är nästan borta och inte kan suga upp vätska som vanligt och tja, efter några veckor tillbaks på jobbet. Men ingenting har gått vägen, ingenting har blivit bättre förutom de fruktansvärda smärtor som var den första veckan...de har övergått till hanterbar smärta. Man önskar att man kunde kliva av sitt liv en liten stund, samla kraft och sen fortsätta men nu är det ju bara att åka med tåget som går för det åker ju oavsett vad vi orkar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det jag drömmer om nätterna är inte särskillt svårtolkat men det ger mig tankar och känslor som dröjer kvar långt in på dagen. Det jag drömmer är det jag inte vågar tänka när jag är vaken. Så enkelt är det. Frågan är bara vad jag ska göra med det hel...

Livet rullar på. Som vanligt går det i en rasande fart och svänger hit och dit. Bra och hoppfulla dagar blandas med skitdagar där uppförsbackarna känns omöjliga att ta sig uppför. Ändå så gör jag det. Ibland åker jag av vägen, gråter en skvätt och ge...

Jag tror att alla kan vi bidra på olika vis för att göra världen lite bättre. Vad man väljer och har förmåga att göra är nog väldigt olika och så måste det få vara. Jag tror på frivillighet. Det som fungerar under en period i livet kanske inte funger...

I börjar av veckan var jag och lilla L med maken när han skulle få sin behandling. Det är ganska odramatisk. En droppåse hängs upp och kopplas på och då ligger han där i ca 3 timmar. Men jag har länge tänkt att barnen ändå skulle få se just detta och...

Livet rullar på. Vissa dagar/perioder är bättre än andra. Det blir ljusar och ljusare. Iallfall utomhus och visst hjälper det lite. Iallafall när det gäller orken att ta tag i saker. Städa ut, rensa, försöka komma framåt även om det är jag som måste ...