Jag sökte ett jobb för några veckor sedan. Mest på skoj, eller tja, mest för att det liksom var det näst intill perfekta jobbet, precis det jag hade tänkt mig.

Förra veckan fick jag ett samtal. De ville träffa mig ! Wow liksom...och hjälp ! Jag har inte varit på en riktigt anställningsintervju sedan 1999. De arbeten jag har fått efter det har jag liksom bara fått. De har ringt och fråga när jag kan börja typ...

Så det vara bara att försöka förbereda sig på eventuella frågor. Skitsvårt ! För vad kommer de att fråga ? Visst kan man ana att det kommer att fråga om mina bra och dåliga sidor på ett eller annat vis...eller kanske på flera vis men tja, det är svårt att förbereda sig. Förmodligen vill de också att jag ska berätta om mig själv och VAD ska jag berätta ?

Idag var det så dags. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag pratade kanske lite för snabbt och efteråt kom jag på flera saker som hade varit bättre att berätta och ta upp än de jag sa men jag är ändå så pass nöjd att jag kan känna att det var ok. Jag önskar förstås att jag hade fått följa med in i rummet efteråt för att höra vad de sa om mig och hur de uppfattade mig. Jag har faktiskt inte den blekaste aning. Dessutom ställs det väl i relation till de andra 8 personerna som har eller som ska intervjuas.

Jag tror inte att jag blir erbjuden jobbet. Jag är faktiskt inte ens säker på om jag verkligen vill och orkar börja på en ny arbetsplats även om det här är ett gyllen tillfälle som kanske inte kommer att dyka upp på länge igen.

Det är skönt att ha den här biten bakom sig för denna gången för det är något jobbigt i det där med att försöka tala om hur superbra och passande jag är för just det jobbet. 

Det är inte riktigt min grej.  

Två små hemma. Två stora till skolan.

När det är så där att inte alla barn är hemma så börjar jag nästan alltid att fundera på hur det hade varit om det bara hade varit vi. Oavsett vem som är borta så blir det alltid så mycket lugnare hemma. Det är konstigt för det borde inte spela någon roll. Det blir ju också tomt på något vis.

Idag funderade jag alltså över hur det hade varit om jag stora L hade varit nr 1 och lilla L nr 2.

Vi hade det riktigt mysigt. Spelade UNO, lilla L har fattat hur man gör men vi spelar med öppna kort för att kunna hjälpa till lite. Sen var det kurragömma en liten stund innan vi gick ut. Ut i vädret där solen faktiskt gick att skymta korta stunder mellan molnen.

Kanske var det just dessa små solglimtar som fick mig att må en aning bättre och blicka lite framåt. De dagar som jag nyligen har lagt bakom mig har varit grå och tröga som gammalt tuggummi.

Lite ljus och ett varmt skönt lugn av kärlek runt hjärtat, om än så bara för en liten stund.

Hoppfullt !

Men alltså, det är tydligen bara jag som tycker att årets melodifestival är bra ? Ja, så bra en melodifestival kan vara. Melodifestivalen är väl inte årets höjdpunkt men ändå något jag ser eftersom det är ett sätt att umgås med mina barn på. Vi lyssnar, tittar, kommenterar och tycker om (eller inte). Det är ytterst få låtar som jag har varit riktigt dåliga och jag tror att många snart kommer att gå och nynna på många av de som varit med.

Inte heller idag vaknade jag med den där efterlängtade stora mjuka känslan i bröstet som ger ett underbart lugn... Jag hade för visso drömt fina drömmar där känslorna var mjuka, vänliga, försonande och förlåtande men det var allt. Verkligheten tog över när jag slog upp ögonen. En verkliget där tog magsjukegrejen fart igen. Det var samma barn som i onsdags. Han som på  torsdagen mådde bra, men som hade diarré i stora lass på fredagen och sen åter var bra igår. Idag var det diarré igen...gånger flera. SUCK ! Vi hade ju annars trott och hoppats på skola för honom imorgon men så blir det inte. Nu tycks det ha lugnat sig igen men han får vara hemma ett tag till...

Själv funderade jag ett tag på om det var något på gång när det gäller magsjuka även för min del. Jag mådde lite illa i eftermiddags. Förmodligen hade jag inte fundera så mycket på det om det inte hade varit för att vi har magsjuka i huset. Det var förhoppningsvis "bara" min magkatarr som slog till efter alltför många koppar kaffe och allt annat som känns "upp och ned" i livet. Jag hoppas på det iallafall... Å andra sidan har jag flera gånger varit med om att må så där illa någon timme och sen, flera timmar senara fått diarré. Hoppas inte !

Vad kan man göra annat än att vänta och hoppas ?

Ganska ofta när jag lägger hoppas jag att jag nästa dag ska vakna upp och helt plöstligt ha ett inre lugn. Ungefär som en stor, mjuk, varm bomullsboll i hela bröstet. Ett lugn som smittar av sig på hela kroppen. Ett lugn som består oavsett vilka vindar som blåser runtomkring. Ett stabilt lugn.

Den där önskan hör till kategorin "saker som aldrig händer"

Men usch vad hela jag och mitt liv känns i obalans.

Alla barn hemma idag pga gårdagens magsjuka. Den magsjuke sonen piggnade till igår kväll och idag känns han ganska som vanligt. Ännu är det ingen mer som har blivit sjuk men det har ju inte ens gått ett dygn sedan senaste symtomet så man vågar väl inte ropa "hej" än.

Konstigt nog har killarna lekt med lego hela förmiddagen UTAN att bråka. Jag vet inte när detta inträffade senast. Med andra ord har jag haft all tid i världen att pyssla med mitt (och umgås med lill L). Jag har dock inte haft någon ro i kroppen till det.

Bara massa tråkiga funderingar, negativa tankar om allt och totalt avsaknad av att göra något åt allt det där runtomkring.

Hela jag, mitt liv, allt känns i obalans. ALLT, verkligen ALLT...

Mannen åkte tidigt till jobbet, strax före kl 5.

Strax efter kl 5 ropade yngsta sonen. Lätt irriterad klev jag ur sängen och gick bort till andra ändan av huset där han sover för att följa med honom till toaletten...trodde jag. När jag kom dit så säger ropar han desperat "jag har ont i magen". Dessa ord får liksom en halvt sovande hjärna att bli klarvaken. På drygt sekunden hann jag springa in på toaletten, hämta kräkspann och tillbaks till rummet för att skickligt fånga första spyan i spannen. Inte en droppe vid sidan om ! De två timmar som sedan följde så gjorde jag om nästan samma sak mer än tio gånger, med undantaget att jag var mer förberedd med kräkspannen vid hans säng.

Hann där emellan sms skola och dagis och meddela nyheten och att barnen därför blev hemma. Synd bara att jag inte kunde krypa ner och njuta av att få lite sovmorgon.

Efter mycket vändande hit och dit så kom jag fram till att det bästa, och egentligen den enda, lösningen den här gången är att jag VAB:ar idag och kommande två dagar eftersom barnen få vara hemma även fredag då det tidigast på fredag morgon ha gått 48 timmar tänkte jag. Det känns ju alltid lite jobbigt att ringa sig sjuk eller VAB:a när man är ny på jobbet. Både för att man känner sig lite besvärlig och för att det ändå är jobbigt att vara bortfa från jobbet flera dagar (blir så nervös för allt som jag tror att jag inte kan).

Jag kan väl säga som så att om magsjukan är "kniven i ryggen" så var samtalet det som "vred om kniven".

Det gör lite ont, det skaver och det gnager...

Tredje dagen med denna enorma trötthet, vissenhet och totalt avsaknad av en känsla som ens är i närheten av glädje.

Vårdeppig ? Ja, kanske ett inslag av det. Det är ju liksom en del av mitt liv så här års och jag har accepterat att det är så men det brukar inte vara så här riktigt.

Tre dagars härlig ledighet till ända. Tre dagar som har varit som en grå, seg massa. Tre dagar som bara har dragit min energi ännu längre nedåt...

Kanske har jag något "skit" i kroppen som bara ligger där och väntar på att bryta ut , alternativt bli bekämpad. Om man lägger till den vanliga vårdeppigheten, oron för det där om är där i min kropp men som inte borde vara där och sen pressen det innebär att börja ett nytt jobb så kanske det inte är så konstigt.

Men ändå, jag behöver lite energi. Hur ska jag annars ta mig igenom den kommande veckan ? Jag vet verkligen inte men på något vis ska det väl gå eller ?

Jag hatar den här tunga, gråa massan jag vadar i nu.

Ge mig energi.

Hjälp mig känna glädjen.

Låt mig skratta igen !

Men alltså, den där omstarten gick väl sådär. Kröp ner i sängen, slumrade en stund och klev sen upp och det kändes något bättre...

Men någon härlig känsla har inte infunnit sig. Jag känner mig högst oinspirerad till allt. Humöret är på botten och hela jag känner mig "off"...

Känner mig trött ända in i märgen. Tvingade ut mig en stund men inte ens lite frisk luft hjälpte som det annars brukar göra.

I källaren byggs det på det där badrummet. Det bygget har pågått i säkert 5 år nu och det går långsamt framåt. Det ska bli skönt om vi någon gång blir klara med det men samtidigt så är just badrum så tråikga rum. Bara ett måste, inget mys eller fint liksom. Känns tråkigt att lägga pengarna på. Det enda jag bryr mig om är att få ett badrum som är hyfsat lättstädat vilket det ändå aldrig känns som hur man än gör. Vet inte riktigt hur vi ska lösa förvaringsbiten heller. Våra badrum/toletter är ganska stora och snart har lilla L förhoppningsvis kommit på att det där med blöja inte är något att ha. Då kan vi ta bort skötbordet och vips så har vi en lång vägg där jag skulle vilja ha någon typ av skåp som är lite mer åt garderobshållet. Alltså inte några små fjuttiga badrumsskåp. Nä, jag vill få plats med badlakan, handdukar, städgrejor inkl. skurspann. Förstår inte riktigt varför man ska ha städskåpet i köket. Tvättstugan kan jag väl tänka mig är en logisk plats (om man har det hyfsta nära  och inte som vi längst ner och bort i källaren) eller toaletten/badrummet.

Jaja, vi får väl se hur det blir. Det känns bara så tråkgit och ganska dyrt att försöka planera och tänka ut något som kan bli bra. Är totalt oinspirerad och det finns så mycket mer som jag skulle vilja göra och ha.

Eller idag vill jag ingenting. Jag vet vad jag hur jag skulle vilja att livet var men jag orkarn inte ta ett endaste steg i den riktningen idag. Orkar inte kämpa en sekund.

Ge mig ett piller med kraft, glädje och inspiration och jag tar det direkt !