Senaste inläggen

Av Mamman - 22 juli 2015 09:55

Det jag drömmer om nätterna är inte särskillt svårtolkat men det ger mig tankar och känslor som dröjer kvar långt in på dagen. Det jag drömmer är det jag inte vågar tänka när jag är vaken. Så enkelt är det. Frågan är bara vad jag ska göra med det hela, hur jag ska lägga känslor till rätta, göra de val jag kanske måste göra för att få mera lung inombords. Kanske bara acceptera det jag känner, lägga gårdagen på plats bakom mig och låta den vara där, blicka framåt och fullt accepter att det alltid kommer att finnas många saker som vi inte kan styra över.

Jag är inget stort "fan" av mumintrollet & Co men muminmamman (tror jag) sa något i stil med "Jag vet att närsom helst kan vad som helst hända, därför är jag fullständigt lugn". Det första är så sant, så sant. Att kunna känna lugn inför det faktum är dock inte så lätt även om det är dit jag strävar. Först då tror jag att det där lugnet inombords kommer att infinna sig.


Livet i övrigt då ? Tja, med en man som är hyfast pigg vissa dagar och andra dagar helt slut, ha ont och då också sängliggande så ser ju ledigheten ut som den gör. Det finns dagar som är små guldkorn men några stora semesterresor med dagslånga besök har vi inte avverkat. Jag kan erkänna att jag inte hade med detta i beräkningarna. Egentligen visste jag ju att det nog skulle bli så här men jag ville ju så väldigt gärna att allt skulle bli "som vanligt" bara behandlingen avslutats. Naivt ! Livet kommer aldrig att bli som vanligt, det kommer alltid att påverka. En stor del av den fysiska funktionen men också mentalt. Vi får se. 

Jag känner mig besviken och lite ledsen. Så klart handlar det om barnen och det vi (jag) ändå hade hoppats kunna hitta på med dom. Eller rättare sagt, det jag hade hoppats att vi som familj skulle kunna göra. 

Men så är livet och vi har ju också haft små stunder som har varit riktigt mysiga och fina. 


Och vad händer sen då ? Hur blir livet ? Och det är svårt att inte känna en stor oro inför den röntgen som kommer framåt hösten då det kanske kan visa sig om det ändå finns en spridning, metastaser...


Livet är föränderligt och vi vet egenligen aldrig, aldrig säkert vart det är på väg... En skrämmande tanke men kanske också lite tröstande för ibland finns bot och lindring där som vi inte kunde se och vägen bär av åt ett håll vi inte hade kunnat ana...


Trygghet och rädsla - att inte veta




ANNONS
Av Mamman - 28 juni 2015 06:16

Livet rullar på. Som vanligt går det i en rasande fart och svänger hit och dit. Bra och hoppfulla dagar blandas med skitdagar där uppförsbackarna känns omöjliga att ta sig uppför. Ändå så gör jag det. Ibland åker jag av vägen, gråter en skvätt och ger upp en stund. Men sen är det bara att ta sig upp igen på vägen och fortsätta.


Idag fyller älskade äldsta S hela 11 år. Det är en evighet men ändå så kort tid. Just nu är de två yngsta vakna och vill gratta honom. Han själv sover nog gärna en stund till och eftersom det är hans födelsedag så tror jag nog vi låter honom göra det. Älskade ungar med dessa viljor. Ibland blir jag faktiskt på snudd till tokig på dom men jag älskar dom över allt annat i denna värld.


Jag tänker på det ibland och undrar vad livet hade varit om vi inte hade fått barn. Jag tror nog att vi hade hittat en annan mening i livet men just nu så är det svårt att se vad det skulle vara. För mig är det barnen som är meningen med livet. Eller kanske inte meningen med livet med de ger det jag gör mening i mitt liv. Det jag gör är för deras skull i stort. Självklart gör jag saker för min egen skull och för andra människor skull också ibland men att göra något för barnens skulle sammanfaller många gånger med att göra något för min egen skull.


Jag undrar också om jag och A hade varit ett par om vi hade varit utan barnen. Barnen har ju också format oss och våra personligheter. Fått oss att bli mer osjälviska, slipat av "det värsta" av de dåligs sidorna, hjälp oss att hitta nya sidor av oss själva och fört oss mer samman. De har nog också fått oss att ta oss igenom tunga perioder när vi, utan barn, kanske hade valt att ge upp förhållandet och gått varsin väg för att det just då hade varit lättast.


Hade vi bott här, i det här huset ? Hade jag jobbat med det jag gör idag ? Hade vi rest en massor ? Vilka uppförsbackar hade vi möts av ? Vilken bil hade vi haft ? Vilka vänner ? Vad hade vi gjort på vår semester ? Vad hade vi tyckt var kul?  Vilka hade vi varit utan barnen ?


Ja, ibland undrar jag och är nyfiken på svaren. Svaren som inte finns eftersom vi går på en annan väg. Jag är tacksam över det jag har även om jag ibland är nära att bli tokig när familjekaoset råder.


Älskade fina familj, det är ni som ger mening i mitt liv.




ANNONS
Av Mamman - 24 april 2015 10:03

Jag tror att alla kan vi bidra på olika vis för att göra världen lite bättre. Vad man väljer och har förmåga att göra är nog väldigt olika och så måste det få vara. Jag tror på frivillighet. Det som fungerar under en period i livet kanske inte fungerar när förutsättningarna ändras, när man flyttar, får barn, blir sjuk osv. Jag tror också att det är bra om man har tänkt igenom det hela och har ett motiv till varför man gör på ett visst vis. 


En liten del i det stora hela som vi pysslar med hemma hos oss är sopsortering. Vi ha en varmkompost där allt som går att kompostera hamnar. Andra saker sorteras också och får följa med till återvinningen om det är där de hör hemma. Det är faktiskt inte särskillt mycket alls som hamna i dom vanliga soporna och det känns bra. Kanske hamnar en och anna sak lite fel ibland men att göra så gott man kan, läsa på när man inte vet och försöka lära barnen är ändå ett bidrag till det hela.

En annan sak som jag nog brinner lite extra för är det där med att ta tillvara på maten. För mig mig handlar det om flera saker så som ekonomi, att uppskatta det man har och att förstå hur lyckligt lottade vi ändå är som HAR mat och kan äta oss mätta.

Jag har skrivit det förr men det är faktiskt så att vi slänger väldigt lite mat för att den har blivit för gammal/otjänlig som föda. Det största "svinnet" står nog tyvärr barnen för när de tagit till sig förmycket mat. Detta trots tjat om att ta lite åt gången och heller ta flera gånger eller smaka lite först om man nu inte vet om man tycker om det.  Och jo, visst händer det att jag hittar ett gammalt jästpaket eller en hård, skrumpen morot som åker rätt ner i soporna kompostpåsen men det händer faktiskt inte så ofta.

Lukta och smaka på saker som har passerat bäst före datumet säger jag bara. Ofta är det inget fel på det även om det har gått några dagar extra. Iallafall om det ha förvarats rätt. OCH bäst före datume är ingen garantistämpel för att det som är i förpackningen är ok bara för att datumet inte är passerat. Det kan ju hända att den där mjölken har stått framme i värmen alldeles för länge för att den ska "må bra" t.ex .

Sen finns det ju förstås livsmedel man ska vara lite mer försiktig med som lätt bli dåliga och som i sin tur kan göra oss människor sjuka (och de saker gäller det ju att äta upp snabbt, förvara rätt , inte låta stå framme i värmen, kyla snabbt och kanske frysa osv).

Nåväl, detta gör ju också att vi ganska ofta lagar mat efter vad som börjar bli i behov av att användas. Börjar morötterna och palsternackorna se lite ledsna ut så får det bli något där de behövs som ingredienser osv.


Förra fredagen fick en av killarna med sig en stor påse med äpplen hem ifrån fritids. Det är ju superbra att skolan/fritids har valt att alla barn ska få frukt på förmiddagsrasten och som ett minimellanmmål på eftermiddagen. Nu  hade de dock fått en sorts äpple som barnen inte gillade. Jag förstår barnen för äpplena var ganska smaklösa. De såg dessutom inte så "kul" ut med sin blekgröngula färg. Nu försöker jag dock lära mina barn att det som är innanför skalet ofta kan vara toppenfint (gäller både människor och frukt ;-) ) men visst, det är inte ALLTID så.

Äpplena hade dessutom börjat bli lite småskrumpna i skalet så ja, inge på fritids ville ha dom...förutom vi/sonen då.

Eftersom de inte var så goda att äta som de var så har vi nu i en veckas tid bakat med äpplen. En stor äppelpaj, ett par äppelkakor (modell sockerkaka med äpple i) och slutligen bröd med äpple i...

En liten sak kanske men det gäller att se det lilla i det stora tänker jag: 

Att se och ta tillvara på det som finns

Av Mamman - 23 april 2015 05:42

I börjar av veckan var jag och lilla L med maken när han skulle få sin behandling. Det är ganska odramatisk. En droppåse hängs upp och kopplas på och då ligger han där i ca 3 timmar. Men jag har länge tänkt att barnen ändå skulle få se just detta och nu fick iallafall en av dom göra det.

Nu är det ju inte så kul att sitta där och titta 3 timmar så lilla L och jag passade på att ta en promenad i det underbara vädret in till stadens centurm. Där tittade vi lite i leksaksaffären och hon konstaterade att det fanns många fina saker, frågade om vi skulle köpa något och accepterade utan problem svaret "nej, inte idag". Jag tänkte att det kommer nog bli knepigt att komma därifrån men efter en liten stund så sa hon "nu går vi härifrån".

Vi gick vidare för att äta något. Då det är en liten stad som är känd för sina många caféer så var det inte så svårt att hitta ett ställe som passade...mig. Jag hade tänkt mig något lite åt det matiga hållet och sen eventuellt något sött och gott som lite avslutning på det hela. Men nu hade lilla L sett ut ett ställe dit hon absolut ville gå så det var "nä" till allt annat jag föreslo

Eftersom det på något vis var lite för hennes skull vi var där så gav jag med mig och vi gick till det  där stället där det i stort sett bara fanns kakor. Nu var det nog inte det som lockade utan mer att vi hade varit där innan, för två år sedan och det kändes nog tryggt att gå dit igen. Lilla L vill väldigt gärna känna igen saker och ting och blir rädd och osäker inför det som är nytt och okänt.

Det fanns iallafall frallor där så det blev varsin dubbel ostfralla, en MER till lilla L och sen stor kanelbulle. Otroligt nog så åt hon upp allt utom en liten, liten kant på kanelbullen.

Sen köpte vi med oss två chokladbollar,modell större, att ha "på vägen tillbaka". Det är nämligen ganska långt att gå mellan sjukhuset och centrum för en som har små ben.

Vi pausade på en bänk i solen med utsikt över en skolgård. Chokladbollarna åts upp (och även då förvånade hon mig genom att äta nästan hela...)

När vi satt där och småpratade så kom det tre "moppekillar" och körde. Jag frågade lilla L om hon trodde att hennes bröder också skulle ha moppe när de blev lite större och det trodde hon. Jag frågade också henne om hon kanske också skulle ha en, det är ju himla bra när man ska åka iväg till något som ligger lite längre bort. Men nä, det behövde hon ju inte alls för hon ska bli prinsessa och åka lång bil (limosin) med sin prins eller kung när hon ska någonstans...

Så då får vi väl se hur det blir med den saken...det är ok att ändra sig tänker jag

Vi traskade tillbaks till sjukhuset och fick vänta en liten stund innan det var färdigt där och sen åkte vi hem.

Nu är det inte så många gånger till med dom där cellgifterna. Och på ett vis känns det ju bra men på ett annat vis så är det skrämmande. För så länge behandlingen pågår så görs det ju något men sen då, när det är färdigt ? När allt förhoppningsvis är borta...tänkt om det inte är det, tänk om det kommer tillbaka.

Vi, eller jag iallafall, kommer nog inte alls att kunna andas ut. När alla andra runtomkring kommer att säga "vad skönt att det är färdigt" så kommer jag/vi stå där och tänka "det är inte alls färdigt", vi vet ingenting förrän efter röntgen...och sen nästa och nästa osv. Risken kommer att minska men friksförklarad blir man inte på många år...


För barnen är det inte så. För dom så kommer pappa att vara frisk när det är slut med medicinen. Och för lilla L var det en mysig liten utflykt även om hon ju på ett plan också förstår att det var mer än så.



+7

Av Mamman - 20 mars 2015 15:30

Livet rullar på. Vissa dagar/perioder är bättre än andra. Det blir ljusar och ljusare. Iallfall utomhus och visst hjälper det lite. Iallafall när det gäller orken att ta tag i saker. Städa ut, rensa, försöka komma framåt även om det är jag som måste göra mycket mer än vad det var innan.

Idag tog jag tag i en av de där sakerna som har behövt göras länge. Denna gången handlade det om mig och mitt hår. Jag har ju ett hår som liksom bara ska växa till sig, bli längre. Men även ett sånt hår behöver ju toppas. Det känns ganska tråkigt men jag vet inte riktigt hur jag vill ha det så jag låter det växa. I slutet av förra året fick jag för mig att klippa lugg och det blev ju inte så bra. Nu har det iallafall varit dags för ett frisörbesök länge. Senaste gången var i Juli förra året så idag ringde jag och fick komma dit en timme efter samtalet. Nu är det gjort och jag känner mig extremt tråkig när jag tittar på mig själv i spegeln. Världens tråkigaste hår liksom. MEN fördelen med att jag inte gjorde något impulsivt idag hos frisören typ "gör vad du vill med håret, jag är så trött på det" är att jag faktiskt kan fundera lite till och fatta ett eventuellt beslut om förändring när jag inte känner mig lite mindre impulsiv. Av erfarenhet vet jag att det brukar bli bättre då.


Det är ett ganska "fluffigt" jag som möter mig i spegeln när jag tittar där. Sedan i november har vågen visat högre och högre siffror. Det är ju ingen annans fel, jag har själv tuggat till det. Och jag funkar tyvärr så att när jag är trött, när allt är jobbigt, när det är (alltför) mycket runtomkring så blir ätandet liksom okontrollerat. Vet inte riktigt när och om jag är hungrig eller bara sugen. Det blir liksom väldigt hit och dit med ätandet och dessutom är det lätt hänt att det hamnar ganska mycket choklad i munnen också "när man är på väg" ... Det finns ju de som helt glömmer att äta istället när det är mycket att göra/när de inte mår bra men jag tillhör tyvärr inte den sorten.

Så här sitter jag och känner mig som en fluffboll. Jag lyckas inte riktigt komma igång och ta tag i det hela.

Jag trivs inte alls med min kropp och vill att den ska bli lite lättare.

Men imorgon då ? Kanske kan jag hitta orken att ta en promenad, äta bra och känna mig nöjd med det jag gör för mig själv och mitt mående.

Det är faktiskt inte utomhustemperaturer jag pratar om. Nä,det är mina nyförvärvade ovälkomna kg, de som vågen visar:

+7


Av Mamman - 27 februari 2015 19:10

Jag tycker att både grått och vitt hår är väldigt vackert. Jag tänker ofta på min farmor näst intill kritvita, tjocka hår och hur jag, när jag var liten, faktiskt önskade mig ett sådant hår...mitt var ju gult och inte alls fint jämförelsevis.

Allteftersom jag blev äldre så blev mitt ljusblonda (eller som jag då kallade det, gula) hår mörkare och mer åt det ganska tråkiga råttfärgade hållet.

Någon gång i tonåren fick jag och min bästis för oss att vi skulle bli blondiner och tja, det blev väl åt det guldgula hållet men vi var nöjda...Sen följde år med ljusa slingor, år med toning i olika nyanser och däremellan perioder när jag själv  tyckte jag var lite löjlig som inte kunde nöja mig med den hårfärg jag fått av naturen.

Faktiskt så trivdes jag ganska bra med min naturliga färg fram tills för några år sedan när det började dyka upp fler och fler vita hårstrån.

Hur mång dom faktiskt var och hur mycket dom faktiskt syns hade jag dock inte förstått förräns för några månader sedan när jag stod och tvättade händerna på jobbet och såg det i spegeln. Det fullkomligt lyste vitt. Ungefär hälften av alla hårstrån var vita !

Och det är något dubbelt över det hela. För, som jag skrev tidigare, så tycker jag det är vackert med vitt och grått hår. Det är inte där "skon klämmer". Nä, det är det där med att det faktiskt också får oss att se äldre ut. Vitt/grått hår förknippas med "gamla människor".

Jag , som ju passerade 40 - strecket för några år sedan, vill för allt i världen inte se gammal ut. Jag har flera gånger det senaste året fått spontana kommentarer om min ålder och att de, när det fått veta min ålder inte alls trott att jag var så "gammal". Jag har blivit löjligt glad över att få höra detta.

Senast för några dagar sedan träffade jag en kollega till min man som jag inte träffat på 3-4 år. Han hälsade och såg väldigt frågande ut för att inte tala om hur pinsamt han tyckte det var när han sen insåg vem jag var. Jag sa något i stil med att "ja, jag ser väl äldre ut än senast vi sågs" för att liksom ge en förklaring. Hans spontana svar blev "nä, du ser mycket yngre ut..."

Jag vill gärna fortsätta med detta.

Jag har en kollega som är några år äldre än vad jag är. Hon ha låtit sitt vackra stålgrå hår ha sin naturliga färg. Det är oerhört vackert, hon klär i det men jag tror nog också att hon hade sett flera år yngre ut om den forna bruna färgen hade varit kvar.

Jag vågar inte.

Så i desperation så tonar jag nu håret med jämna mellanrum. I mellanrummen växer det gråa ut en bit, jag ser det i spegeln  på jobbet och konstaterar att det blir fler och fler...

En vacker dag så kommer jag att våga. När tiden är mogen.

Då kanske jag äntligen får det där vackra, vita håret som jag så högt önskade mig som liten flicka.

Allt ha sin tid

Av Mamman - 21 februari 2015 18:35

Vilken vecka ! En prövning på många sätt och vis. Har under ett par veckor gått och gruvat mig för allt som skulle hända och det jag måste göra vilket var flera saker som ligger utanför den där comfortzonen.


Måndagen var en tung dag då det åter var dags för min A att påbörja med en nu kur cellgifter. Veckan före det så mådde han ungefär "som vanligt" , ja alltså så som han mådde innan den här skiten. Men med måndagen så blev det åter en däckad man som mådde dåligt på alla möjliga vis...

Måndagen bjöd också på mellanbarnens simskola. Eftersom det inte fanns någon hemma som kunde ta ansvar för en 4-åring så fick hon också följa med och då ville hon ju så klart bada. Jag vet ju att det är bra om hon får göra de då hon behöver vattenvana inför en simskolestart till hösten. Det var bara att inse faktum och kliva ur zonen och dra på sig badkläder. Jag känner mig extremt obekväm när jag är näst intill naken i simhallen. Att jag sen tycker det är kallt och fryser gör det ju inte mer lockande. Därför har denna uppgift lämnats över till A innan...och nu går ju inte det. Finns med andra ord inte så mycket att välja på.


Tisdagen bjöd på tidig morgon med "lämning av barn" kl 6 och sen, på det, en rejäl förkylning som bröt ut när jag var på jobbet. Det blev en tidig kväll för mig.


Onsdag- dags att kliva ur zonen. Då A inte orkar köra bil just nu så föll det på min lott att åka till den stora staden, eller nä, KÖRA i den stora stadens trafik för att lämna in bilen som inte hade blivit reparerad som den borde ha blivit. En reklmation alltså. A åkte med men satt mest som en zombie brevid. Och vad var det som är så farligt med det här då ? Jo, att köra bil i den där trafiken. Det är väl ovana men jag tycker det är jättejobbigt när man ska in i "smeten" och köra. Att jag sen var dödens förkyld gjorde väl inte att det kändes bättre. Var i valet och kvalet för om jag skulle jobba men tog en Ipren och nässpray och åkte till jobbet (hade ingen feber men ONT i bihålorna och huvudet) och tur var de för där var det, som vanligt, ont om "folk" (ok, kollegor då).


Torsdag- Ur zonen igen. Samma resa fast tvärtom. Lämna lånebil åter och hämta hem egen bil. Min zombie, eh, min man, åkte med även denna gången vilket jag är väldigt tacksam över även om det dåliga samvetet gnagde då jag såg hur dåligt han mådde. Han å sin sida visste ju vad jag känner för det där med bilkörning i stan. Det är kärlek. Han däckade och sov hela eftermiddagen när vi kom hem.


Fredag. En man som mådde lite bättre. En jubileumstillställning på hans jobb väntade på kvällen. Han ville så gärna gå och några timmar innan så bestämde vi att vi skulle åka...eller köra, JAG fick ju köra. Ur zonen: Köra bil i stora staden i rusningstrafik (nästan iallafall, den börjarde väl avta). Väl framme var det mingel och därefter middag med bordsplacering, så jag stannad kvar utanför min zon. Jag är ingen mingelmänniska. Det funkar om jag får stå i en grupp dit det kommer och går folk, och att det är flera stycken som håller igång det där samtalet så att jag bara kan flika in men annars är det mest jobbigt. Hitta på saker och prata om saker som jag inte bryr mig om, hålla det där samtalet igång...nä usch. Sen den där bordsplaceringen på middagen då. Det kan blir ganska bra och det kan bli skit. Igår blev det medel. Jag satt vid samma bort som A och det var ett annat par som vi känner ganska väl vid bordet också men sen var det ett par till och tja, den där ljudvolymen som gör att man inte kan höra vad andra säger, att man tvingas att prata med den som sitter brevid osv. är inte heller min grej. Det var ändå ganska trevligt igår men inte helt bekvämt. Jag är nog världens tråkigaste och mest osociala person. Fast det finns ju andra sammankomnster och situationer där jag verkligen tycker om att träffa andra också så jag vet inte. Mingel och långa middagar med okända är kanske bara inte min grej.

Bilfärden hem blev efter midnatt. När jag parkerat bilen utanför vårat hus var jag äntligen tillbaks i min zon igen. Mitt hem, mitt kära hem. Här trivs jag, här vill jag vara ;-)


Idag då: Upp strax före sju med alltför få timmars sömn (knappt 6 oroliga timmar) Packa och sen ur zonen igen. Med en gps, och väl påläst på stadens karta så åkte jag och den äldsta killen iväg till den tävling han skulle på. Det var rakt igenom staden den här gången till andra sidan och sen omvänt på eftermiddagens resa hem.


Nu är äntligen den här veckan över och jag är helt slut. Kanske inte så konstigt. Just nu önskar jag att barnen självmant ska krypa ner i sina sängar och att det ska bli tyst och lugnt i huset. Då ska jag titta på gårdagens finar i på spåret, äta choklad och sen krypa ner i min säng.


Nu hoppas jag att jag får stanna här i min zon tills mådag kväll då det återigen blir dags att blundat, svälja och våga !

Ur zonen !



Av Mamman - 21 januari 2015 11:29

Stress, skynda för att hinna, barn som sätter sig på tvären. Jag kokade över och blev tvärarg på mellankillen när vi skulle iväg idag. Det handlade om ett par strumpor som inte var på fötterna (trots mycket tjat), en kille som ändå tog på sig kängorna och sen blev det som det blev...

Trots att jag sa förlåt (för att jag blev så ARG, jag borde inte gorma och skrika och som avslut på det hela smälla igen dörren, eftersom jag är vuxen) så har den där ledsenhetskänslan dröjt sig kvar i magen.  Jag såg på honom att han faktiskt blev riktigt ledsen och kanske var det ett uns av rädsla också ? Älskade unge, älskade ungar, det är jag som ska vara en förebild som visar att det är ok att bli arg men också hur man kan/ska/får agera när man blir arg...och idag var jag på en 2-årings nivå men i en vuxens kropp (undantaget att jag inte slog vilket en arg tvååring troligen hade gjort). Jag förstår om det var en skrämmande och förvirrande syn. Det är vid sånna tillfällen man önskar att det gick att spola tillbaks, och kanske också att det innan det händer gick att pausa för att lugna ner sig, få tid att tänka och agera på ett vuxet sätt.

Jag känner mig som en riktigt skitmamma.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Min värld med Blogkeen
Följ Min värld med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se